I ett obevakat ögonblick...

En föreställning baserad på poesi och dramatik

av Kristina Lugn

"Lugns texter är impregnerade av en svärta utan bromsklossar. Den tar sin avstamp i en vardag som är som ett minerat slagfält av utsatthet. Hade den inte ideligen lyfts upp av en komik som spetsfundigt driver med tragedin hade den blivit outhärdlig, nu blir det ofta mycket roligt. /…/ Pastischen på reklam för hemmets mysiga sällhet är klockren och parodin på skilsmässoprocessen är underfundig så det förslår. /…/ …Siv Eriksson och Rune Jacobsson som med välbalanserad humor och med inlevelse lyfter fram Kristina Lugns skruvade vardagsapokalypser." FaluKuriren 23/11 - 2006

 Foto: Renate Stridh

"Teater DaCapos stora
och karismatiska scenframställan. /…/
… andra akt är så fylld av underfundigheter att den måste upplevas och med en ordlek, som nog nästan går till historien. /…/ Rune Jacobsson! Med en mimik (och ett skrik) som skulle kunna "väcka upp en död". En suverän på scenen från första minut, till sista. /…/
Hans moatjé Siv Eriksson "är" verkligen den hopplöst för gamla kvinnan … /…/ Hon skulle inte kunna agera annorlunda, för att bli bättre. /…/ Fler sådana gästspel på Kungsteatern tack!"
Karlskoga Kuriren 23/10 2006

”I rollerna ser vi Siv Eriksson och Rune Jacobsson, två starka scenpersonligheter med energi och närvaro. De får de dråpliga, vardagsnära och helt vansinniga situationerna att bli sanslöst roliga och överraskande, och publiken får många goda skratt. Trots tragiken som på något vis går som en röd tråd i föreställningen känns det eländiga lättare när det förs fram på ett sätt som ger tillfälle till skratt. … Även den som inte är bevandrad i hennes litterära kammare kan likafullt ta till sig föreställningen och få känslan av att se och höra något nytt som håller hela vägen.” Ljusdals-Posten 24/2 2006

"Till en början kommunicerar skådespelarna inte med varandra. De riktar sina smått vanvettiga monologer direkt till publiken, som svarar med ystra fniss. Komiken stegras ytterligare när de träffas på kliniken. Han är psykoanalytiker och hon ligger som patient i hans soffa. Snart är rollerna omvända eller hur det nu blir… /…/ Extra styrka får anrättningen av att den bärs fram av Erikssons och Jacobssons variationsrika skådespeleri." Nerikes Allehanda 23/1 2006

”Den fria teatergruppen DaCapo från Uppsala har av Kristina Lugns poesi och dramatik skapat ett elegant och välkomponerat scenkollage om relationen kvinna-man. Det är bitande satir, svart humor och absurda ordvändningar som håller publiken trollbunden från början till slut. … inte minst tack vare Siv Erikssons och Rune Jacobssons fina skådespelararbete. Proffsigt, koncentrerat och nyansrikt. Verkligen härligt hur de båda har kontroll över texten, poesin och utspelet – hela tiden.” 
Vasabladet 12/2 2006

”Pjäsens poetiska språk pulserar och vibrerar över scenrummet och landar varmt i hjärtat. Siv Eriksson och Rune Jacobsson gestaltar trovärdigt och ömsint de tragiska karaktärerna vars relation andas tristess och institution. … Det är en pjäs fylld av svart humor som balanserar på randen till hopplöshetens avgrund. Sorgen och utsattheten vilar som ett mörkt sjok över karaktärerna och döden är inte långt borta. Men mitt i allt elände är det mycket underhållande för man kan inte göra annat än att skratta åt den tragikomiska och absurda situationen. … Trots saxande och ihoptråcklandet av Kristina Lugns poesi och dramatik har Teater DaCapo blivit henne trogen. För i historien finns inte bara sorg och ensamhet, utan också en kärlek till livet och en hoppfullhet inför framtiden.” 
Skånska Dagbladet 2/12 2005

”Skådespelarna har släppt all distans till sina roller och gör mycket starka insatser. Föreställningen kommunicerar med publiken på ett omedelbart sätt. Visst får skådespelarna oss att skratta, men aldrig hånfullt utan med värme och kärlek,
hoppas jag.” 
Ljusnan 25/11 2005

”… gårdagens publik i Söderhamn, av de återkommande skratten att döma, helt klart uppskattade föreställningen.”
  HälsingeKuriren 25/11 2005

"Smart, humoristiskt och träffsäkert är det. Med en liten touch av sur magkänsla och ångest. ... Det är skickligt sammanfogat. En hyllning till Kristina Lugn som ger mersmak. ... Siv Eriksson och Rune Jacobsson är båda briljanta i sitt skådespel. Det är enkelt och sparsmakat och de får fram känslorna utan överspel. Deras samspel känns trovärdigt, både när de är på känslomässigt avstånd och på samma bana."
Södermanlands Nyheter 27/10 2005

"Skådespelarna Siv Eriksson och Rune Jacobsson gör en förnämlig tolkning och är värda stort beröm för sitt spel som Mannen och Kvinnan. Snabbt och säkert tecknar de rollfigurerna och överlägset målar de sinnesstämningar, miljöer och tvära kast. ... Scenografin är enkel men tillräcklig och kostymeringen träffsäker. Ljus och ljud går fint fram och musiken stryker effektivt under texterna." Falköpings Tidning 22/10 2005

"Här lyser en absurd och svart humor fram, publiken bjuds många tvära vändningar, ibland formidabla lappkast. Det hela balanserar på en slak lina på hög höjd, historien är enkel men behandlar det svåraste som finns: livet självt…" TTELA 20/10 2005

”Det finns mycket att le åt, mycket att känna ömhet inför och Siv Eriksson och Rune Jacobsson visar stor värme för sina gestalters tillkortakommanden och glädjeämnen. Den lilla, lilla människan i det stora, stora livet med den eviga, eviga döden framför sig – regissören Ann Eberstein arbetar godhjärtat, lekfullt och humoristiskt, och skratten blir många.” ÖstgötaCorrespondenten  19/10 2005

”Genom föreställningen löper Kristina Lugns teman – ensamhetens plåga och tvåsamhetens elände – liksom hennes ironi och ordlekar. … Det är effektiv föreställning som nu turnerar landet runt, med utmärkta skådespelare, fiffigt sceneri och lyckade ljudstick.” Hallandsposten 30/9 2005

”Halsbrytande komik samsas med hjärtkrossande sorg. …det är en tät stämning som skapas och det tar inte lång tid förrän vi åskådare sitter där djupt fascinerad. Skådespelarna Siv Eriksson och Rune Jacobsson har dessutom en enastående fin förmåga att nå fram … en vass tolkning av texten. Här blir det allra tydligast vilken klok regi hela pjäsen ramats in av. Med små och smarta medel hittar man nya infallsvinklar och njutbara nyanser. Men i första hand är det skådespelarnas insatser som är helgjutna. Eriksson och Jacobsson har två timmars svårforcerad djungel att hantera och de klarar sig helskinnade! Han är definitivt ingen Tarzan, utan en tunn och ömkligt stel terapeut och hon är absolut ingen Jane, utan ett bittert rivjärn med växtfärgning som vardagsvapen. Ändå lotsar de med varsam hand och stor skicklighet oss rätt på den ocean av ord som utgör Kristina Lugns farvatten.” Norra Skåne 28/9 2005

”Hade det inte varit för den rappa och träffsäkra humor som föreställningen levererades med, hade det nog blivit en tung upplevelse för betraktaren. Men det blev det alltså inte, utan publiken kastades hela tiden mellan skratt och tänkvärdheter.” Folkbladet 23/9 2005

”Teater Da Capo lyckas hitta rätt i balansgången mellan lugnsk ångest och humor. I ett obevakat ögonblick är en förskräckligt rolig historia, egentligen med betoning på förskräckligt men skådespelarna Rune Jacobsson och Siv Eriksson har tagit fasta på Kristina Lugns humor så mycket som möjligt och man hinner skratta till.
Det är tvära kast mellan elände och humor, likt en absurd tango till skevt ackompanjemang av bland annat svensktoppsmusik och Sound of Music. De båda skådespelarna pendlar mellan realism och lätt skruvad spelstil och blandar hjärtligt in rena mim- och revynummer. Rune Jacobsson lyckas, bland annat när mannen i föreställningen pratar med sin döda mamma, vara både rolig och gripande på en gång.” Barometern 23/9 2005

”Att detta blivit en så bra föreställning tror jag i hög grad beror på den ganska oväntade för att inte säga osannolika rollbesättningen: Han spelas av Rune Jacobsson – en mycket känslig, mycket följsam och mycket rädd mansperson. Hon spelas av Siv Eriksson – äldre, med kraftfull för att inte säja rejäl utstrålning. Var och en tydligt i sitt eget universum. Bägge kärlekslängtande. Deras möte blir på intet sätt självklart. Kanske just därför extra intressant. Och kanske just därför får Kristina Lugns texter i denna föreställning en extra relief och etsad tydlighet.” Östran 23/9 2005

"Resultatet är en helt egen föreställning om avstånd, ensamhet och längtan efter en värmande tvåsamhet, en två timmar lång invaggning i ett Lugnskt universum. ... Det är dessutom en riktigt bra text som Jacobsson fått fram – stundtals absurd, men alltid med en trygg vardagsångest i grunden. ... Men med Lugn i botten och lite galen musik kan man luta sig tillbaka och skratta åt eländet."  Nummer.se 16/2 2005

"Kristina Lugns texter tål uppenbarligen att stuvas om och att sättas in i nya sammanhang. De till och med blommar i Teater DaCapos upplyftande föreställning om kärlekens hopp och hopplösheter ... mycket humor, träffsäkerhet och oväntade vändningar ... Gå och se själva!" Upsala Nya Tidning 16/10 2004 (4 kajor)

"...för alla vuxna som tycker om människor ... drastiska kast mellan ångest och humor ... mycket kropp och mycket värme... de har lyckats få fram Kristina Lugns ord på ett jättebra sätt och de gör det med ansiktena, med blickar, med en väldigt bra ”timing” i föreställningen, men också med kroppar – han tappar hakan, och hon tappar balansen… Det är lekfullt, lek med sång och musik också, till exempel sån här klichémusik som ”Sound of Music” eller James Bond-musiken, du vet. Och det är de här kasten mellan humor och ångest, där det här fjuttiga, banala vardagslivet med alla pillerburkar och vad det är liksom smälter samman med de stora livsfrågorna." Sveriges Radio Uppland 15/10 2004