|
"Det
finns ett flöde som är intressant. Mötet mellan man
och kvinna som med utmärkt tydlighet handlar om livet
och om oss själva. Hur vi ser på omgivningen och hur
de små detaljerna kan få styra vårt sätt att
tänka och vara. /…/ Umeåpoeten Solja Krapus texter
har ensambetraktarens anslag. Hennes kända dikt
"Det började så oskyldigt med diskbänken"
blir fiffigt använd för avstädning av scenen. /…/
Bästa gestaltningen görs i näst sista scenen /…/
där två äldre människor ser tillbaka på livet och
sina erfarenheter av det." |
|
|
|
|
|
|
|
|
